natylia

"För att ingenting är omöjligt för Gud.."

tiden

heey,
"jaha. är det tisdag?"
 "nej, det är torsdag!"
"va? är det?"
"yepp, torsdag den 17:e april 2008!"
"Oj, här hänger jag inte med!"
"Gör du inte?"
"Nej!"
"Okey, varför?"
"Nemen vadå? Allt går ju så fort hela tiden!"
"Aa jo, men är inte det bra då?"
"Jo, det är det.."
"Då så.."

OKey.. tänker du.
noot.
(nathalyah!)

skratta!

all day,

heey,
I don't care what they say about me
It's alright, alright
I don't care they think about me
It's alright, they'll get it one day

I love you, I'll follow you
You are my, my life
I will read my bible and pray
I will follow you all day

I don't care what it costs anymore
Cos' you gave it all and I'm following you
I don't care what it takes anymore
No matter what happens I'm going your way
/ nathalyah

Indien2008, in my heart..

iNDiEN 2008
dagen kom, söndagen den 23 mars, jag och cornelia vaknade kl. 03:15 ungefär. förväntningarna var stora, och glädjen var obeskrivlig.
Dagen som vi hade längtat efter i 1,5 år, var här, nu behövde vi inte vänta längre..
Kl. 04:20 ungefär åkte vi med pappa & syster mot Arlanda, vi skulle träffa teamet på terminal 2 kl. 08.30, dom kom 08:45. Och direkt så märkte man att det var ett otroligt härligt team vi skulle åka med..
Kl. 10:30 skulle flyget till Helsinki gå och innan det skulle vi checka in och allt, det gick så bra så! Jag och Cornelia, vi var glada vill jag lova..
Och så klev vi på planet kl. 09:55, ett litet flyg vill jag lova. Sedan lyfte det och tog oss till Finland..
Haha, när vi kom fram till Finland så skulle vi egentligen bara vänta i 1 timma eller nått på nästa flyg, men det hade blivit ändrat så det gick inte förrens vid 19:30, om 6 timmar alltså. Så vi var bara tvungna att acceptera en lång väntan som innebar att vi fick lära känna teamet lite mer, världens bästa team med andra ord. (:

Så till slut, efter många trötta timmar gick vi på det stora planet som skulle ta oss till Delhi, i Indien. Åh..
Där fick vi god mat, inte lika god sömn däremot. Men det gick & vi var glada!
Kl. 05:30 landade vi i Delhi och den första reaktionen vi fick när vi klev ur planet var lukten & värmen, det luktade speciellt och det var ca. 25 grader varmt. Jag & Cornelia tog första steget på Indisk mark tillsammans, a holy moment.(':
Det var ganska mörkt ute då, men efter bara ett litet tag när vi checkat in och fått våra bagage och gått ut för att ta en taxi till hotellet, då var det ljust ute. Där ute stod det fullt med taxibilar, indier, kiosker & kossor, och snabbt hoppade vi in i en taxi som körde i full fart mot hotellet vi skulle vara på några timmar innan tågresan.
Vi nästa helt tysta i taxin och bara gapade, Indien, vilket land! Vi såg män som bar stora, tunga lass med olika saker, hundflockar, kossor, barn som var påväg till skolan, soluppgången, människor som bodde på gatan o.s.v. Det var helt otroligt, och det kändes så konstigt att verkligen vara i Indien.
När taxin körde in på den lilla gatan där hotellet låg så fick jag världens kulturchock. Fattigdomen var mitt ibland mig.
Vi kom upp på det enkla hotellrummet och skulle vila oss lite innan den 17 timmars långa tågresan. Och när jag låg där i den golvhårda sängen så tänkte jag: "Kommer jag verkligen klara av den här veckan?" För just då var man inne i världens kulturchock. Man hade ju sett mycket på bild & TV, och man hade föreställt sig hur det skulle vara. Men när man verkligen var där så var det så annorlunda, det var verklighet och det kändes konstigt. Men så bara visste jag att det var Gud som ville ha mig där och då skulle Han också hjälpa mig att klara av allt..

Efter en timmas sömn ungefär steg jag upp och gick ut på balkongen för att kolla ut över den lilla indiska gatan, och då när jag stod där så sa jag till Cornelia: "Jag älskar Indien!"

Efter ett tag gick vi ut för att kolla runt lite, då var det även väldigt varmt, ca.35 grader.. Direkt när man hade kommit ut kom det fram folk till en och frågade vart man kom ifrån. Det kom endel tiggare till oss, de hade inga skor, och bara väldigt slitna kläder. Åh vad hemskt det var att se deras trötta ögon och höra deras svaga röst bedjande efter en liten matbit, eller pengar.
Man kände sig dum, äckligt rik och fin. Det där var real life, raka motsatsen till Sverige där allt är så uppbyggt och organiserat..
Jag vill lova dig att det inte var särskilt lätt att gå på gatorna i Indien, inte rakt iaf. Vart man än gick så kom det taxibilar, cyklar, kossor, folk som ville sälja saker o.s.v. Men det var så spännande! Det hände någonting hela tiden!!

Det blir nog för mycket om jag ska skriva hela resan i ett inlägg,
jag skriver lite senare, eller en annan dag.
Så håll ut!
Detta är spännande..
iNDiEN / natalie