natylia

"För att ingenting är omöjligt för Gud.."

allting har sin tid!

..och så stod hon där igen, mitt på gatan, med solens strålar i ansiktet och höstvinden i det blonda, glänsande håret. allt hade gått så fort, ändå kändes det som en evighet sedan. vad hade hänt egentligen?
hon stod där, som ett levande frågeteckan och bara undrade...
undrade hur det egentligen hade gått till och vad det var som hade hänt. men egentligen så visste hon att det var bara att försöka älska, glömma och förlåta, det var ju det som var livets stora gåta. men ändå så var det något som plågade hennes sinne så fruktansvärt, vad var det? vad ville det? hon hade velat ge det hon bar inom sig, men kunde inte, hon fick aldrig tillfället och nu bara väntade det på att komma ut, flöda ut i överflöd. men var skulle det hamna? vad skulle ta emot det om hon bara öppnade händerna och lät det flöda över. hon kunde knappt hålla händerna stängda längre. hon längtade och längtade, mer än någonsin..

Vad hände sen?! fick hon släppa ut de hon hadde inne sig?! Till vem/vad?.... =)